Jenny

Dimman ligger tjock över hemmet och jag har varit ute på altanen och tagit en cigg med städerskan på bygget,

hon är en mycket trevlig människa vi kan prata om nästan vad som helst det känns så naturligt på något sätt.

I dag gick samtalet om jobb och lägenhet jag kom på att jag sitter i en djävla fälla.

Jag har ju inte mycket jobb erfarenhet,jag har betalningsanmärkningar och så har jag ingenstans att bo och hur lätt är det i Sverige i dag med dom förutsättningarna?

Har man inte fast jobb så får man ingen lägenhet och har man ingen lägenhet så får man inget jobb vilken soppa jag hamnat i,då får man liksom hoppas att man har lite tur,så man hittar en hyresvärd som ser genom fingrarna och ger en en chans och sånna växer inte på träd vill jag lova.

Men jag är en liten opptimist i mig själv så jag tror på framtiden och på att mitt nya liv ska börja nu,jag får bara hoppas på tiden och att socialen ger mig den tiden,dom ska ju nu i oktober besluta igen om jag får stanna kvar här eller fortsätta på hemma plan och det ger mig panik att jag inte har beslutet i minna egna händer,utan att dom ska bedömma om jag är mogen för utskrivning eller inte och det hämskaste av allt att beslutet fattas på om dom har ekonomi för att ha mig kvar eller inte,det är som att vara med i ett lotteri,jag får helt enkelt hålla tummarna att dom drar mig i hatten och ser att det är lönt att satsa på mig,vilket jag tror är svårt för dom efter som jag misslyckats med en hope behandlingar och dom vet ju faktiskt inte mycke om mig och att allt har varit annorlunda denna gång.

Exempelvis har jag inte tagit ett återfall under hela tiden och det är inte likt mig,så detta är min längsta period någonsin sen jag var tolv och det är faktiskt 5 månader nu.

Sen har jag vågat öppna upp och rota lite i mitt innre och det hör inte till mig det heller och sist men inte minst jag har märkt att det går och lösa sittuationer utan att slåss och skrämmas och sen avvika.

Jag börjar formas till en Jenny utan alla överlevnadsmasker och det känns lite obehagligt men jag kommer nog bli bekväm i det också i sinomtid.

Jag skulle så gärna bli av med min oro om jag får stanna till februari eller inte,det skulle faktiskt underlätta en hel del för mig.

Idag har jag lovat att skriva på tavlan vad som händer i helgen och det ångrar jag bittert det känns redan som jag kommer svimma av,men det är nog inte så troligt.

Ja,nu avslutar jag med en kram nu när dimman börjar lätta.

Vi hörs i eftermiddag någon gång.