Jenny

Och han ville ju gärna in och ränsa rötterna men då backade jag för det var jag ju inte beredd på,jag blev helt enkelt rädd,jag var bara redo för pencelin ooch nya bättre värktabletter och dom tittade i journalen och såg att jag hade skrämmande tandläkar skräck så det var bara att skriva ut det där pencelinet och citodon till mig och när personalen gav mig en citodon redan i bilen och när vi nästan var framme så var värken helt borta det var en sån lättnad så hälften kunde varit nog,jag kunde umgås med min son som vanligt och allt var frid och fröjd.

Men hela våran förmiddag gick ju åt till tandläkaren och det var ju mindre roligt.

Och nu kommer jag ju kunna umgås med min man i lugn och ro imorgon med får jag hoppas.

Jag saknar min man så otroligt ibland så det gör ont och den smärtan kan man inte döva med lite tabletter tyvärr.

Här på hemmet är det flamsigt som vanligt jag kan inte begripa hur dom orkar hålla på och göra sig fina och fnittra som tolv åringar men samtidigt så kan jag förstå,jag har ju också varit där engång i tiden och jag är så glad för min egen skull att jag hittat min älskling och har allt på det torra.

Fast ändå så känner jag mig så otroligt ensam ibland han är ju faktiskt inte hos mig,där jag tycker att han ska vara.

Men något positivt finns det ju,vi ses faktiskt en gång i veckan och den tiden tar man till vara på och det är inte fy skam det.

Och sen får jag väl medge att jag ibland önskar att jag kunde få ha Allex över natten så vi verkligen skulle kunna rå om varandra,men jag får väl förmodligen lägenhet snart och då blir det bra med den biten.

Jag avslutar här och försöker med att sova lite medan tabletterna verkar så jag hinner somna in,så god natt på er och god natt hemmet vi ses en stund imorgon.