Jenny

Jag har hunnit med några rundor kaffe och några cigg,läst tidningen och sitter nu här och undrar om jag får promenera själv idag med,men det tar jag nästan förgivet nu för tiden,men jag har ju hittat min trygga lilla runda,så det är ingen fara längre.

Jag tycker inte om min rädsla men som jag sagt tidigare jag får nog leva med den men lära mig att hantera den på ett bra sätt.

Den där dumma M gick på mig i morse om vad jag och min kontaktman gjorde igår och det gick så snabbt så jag sa vad vi gjorde,innan jag tänkte efter,jag får väl skylla på att det var för tidigt på morgonen.

Hon attackerade tyvärr inte mig,utan bara sa en massa svammel om att han hade bokat en tid med henne med och bara struntat i henne och att han var hennes terapeft (det där kunde jag inte stava till.)

Och att han aldrig har tid med henne,men jag ryckte bara på axlarna och sa att det är inte mitt problem.

Jag tror i mitt stilla sinne att hon inte klarar av att hon inte får all uppmärksamhet men en sak ska jag tala om för er att han är min kontakt person och han är till för mig med så hon kan gå och gömma sig.

Sen när hon gick iväg så kom jag på hur dum jag var som redogjorde vad jag och kontakt personen hade gjort,

jag skulle kommit med en mot fråga om vad ratade du och din terapeft om igår då?

Då hade hon kanske och jag menar verkligen kanske kommit på hur dumt det lät när hon frågade,hon har ju för fan(ursäkta svordomen) inte med vad för problem jag har och vad jag gör med min terapeft eller vad säger ni?

Så nu sitter jag här och retar mig på att jag inte fick sagt det för då hade nog samtalet tagit en annan vändning så jag fått en anledning att lappa till henne,som jag inte får göra och det vet jag men som jag så gärna vill göra.

Men som sagt hon angrep ju aldrig mig.

Tyvärr.

Nu avslutar jag detta inlägg med en kram till mig själv för jag lyckats övervinna mina impulser att slå ännu en gång.