Jenny

löven dalar långsamt ner.

Jag plockar förstrött den sista violen,

jag önskar att dom vore fler.

(

Jag känner en lättnad i mitt bröst,

för mig själv jag tacksamt ler.

Nu snart har det gått ännu en höst,

vad kan man önska sig mer?

(

Att hösten är vacker det alla vet,

den färgar vårat kalla land.

Varför jag ler är min hemlighet,

och violens som jag har i min hand.

(

När violen har vissnat bort,

och vintern kommer så kall.

Då får jag hitta en eternell sort,

så jag kan le i alla fall.

SLUT

(

Det är ett framsteg att kunna skriva om årstider och inte bara om mina egna tankar ett framsteg eller hur?