Jenny

att sitta här gör mig helt spak.

Jag vill bort från dessa idiotiska regler,

Och den vansinniga terapi stegen.

Jag vill ut i det fria och börja må bra,

inte höra från andra att så ska det va.

(

Jag har bestämt mig att inte bocka och buga,

jag är som jag är det måste väl duga.

Man säger ej ifrån det är det som är felet,

utan spelar med uti vansinnesspelet.

Man håller en mask att alltid va glad,

ett ihåligt skal är det verkligen jag?

(

Jag har gett upp hoppet det går ej att strida,

då får man sitta på stolen och lida.

Man får ligga lågt och gå runt och le,

och tänka för sig själv snart ska dom få se.

På deras trappa är jag längst ner,

jag börjar att fundera vad är det som sker?

(

Jag står på en topp och ser ner i djupet

,när dom fått mig dit ner är jag nära slutet.

Jag famlar i mörkret för att ljuset finna,

min känsla är stark jag måste försvinna.

Snart faller jag ner i behandlingens skreva,

Jag sticker snart ut för att åter få leva.

SLUT

Det finns bara en dikt från 88 och det är denna och jag gillade aldrig det behandlingshemmet utan gick efter 3månader tror jag att det var.