Så lever jag. 2001
I kärleken till det förflutna.
Tillsammans måste vi betala,
vi som vet vart vi finns.
Det som tröstar mig mest,
är att jag ser dom klart,
slå ihop sitt mörker igen.
Det räcker ju att en gång finnas.
(
En avskärmad lampa lyser fegt,
den ger lagom ljus och lagom skugga.
Bäcken går genom landskapet,
silver ögat slöts,
i det armod som kräver det stora modet.
Och fast det är sent på jorden,
så har jag bråttom,
med att väcka sten hjärtat i dig.
Så lever jag och allt
och ingenting är rubbat.
SLUT
(
Knepig dikt men läs mellan raderna så kan du nog förstå vad som sägs.
Kommentarer
Trackback
