Typiskt mig.

Jag skulle ju ta bilder på mina nya fina sockor samt på boken jag precis läst ut,då hittar jag inte telefonen den jag kan ta bilder med och river runt i hela rummet till slut kommer jag på att jag la ner den i en låda för att batteriet höll på att ta slut så den pep så djävligt så tyvärr blev det inga bilder nu utan telefonen ligger på laddning så ni får vänta med bilderna tills i morgon om det går bra.
Var uppe en sväng vid teven det var 2½ män så jag satte mig att titta en stund,då kom hon som ska åka hem imorgon och ett par andra och skulle ta foton för hon vill komma ihåg oss andra,lite gulligt är det faktiskt,så jag ställde upp på några bilder,jag kommer inte glömma den tjejen faktiskt hon var så rar och bara nitton hoppas hennes liv blir bra.
Det kunde ju varit M som åkte istället,det hade varit bättre,för alla här.
Nu är det tyst och lugnt här i korridoren så hon har kanske gått och lagt sig,Nej,jag tror det är något på gång i kväll om jag ska vara ärlig det är ju tjejens sista natt med gänget här och den killen hon hållit i hop med så det kan nog bli rajtan tajtan om vi har otur,men jag blandar mig inte i jag är ju den lyckligt ovetande,jag skulle aldrig våga hitta på något som jag sagt innan då skulle jag vara här ifrån på tre röda sekunder jag kan inte stoppa när jag väl börjar.
Men det roliga är att dom har nog fattat det för dom frågar mig inte äns eller talar med mig om saken innan dom gjort det utan får jag veta något får jag veta det när skadan är skedd.
Dom tänker på mig dom små liven eller så har jag lyckats vara tillräckligt klar med vad jag vill göra med min tid här och det är deffenitivt inte att fortsätta,utan tvärt om.
Jag jobbar konstant med mig själv just nu och är väldigt spänd på vad som händer inatt får säkert reda på imorgon.
Jag hoppas ju på att det inte är som jag misstänker men känslan finns där.
Ja,ja jag kan ju ha fel.
Nu avslutar jag detta projekt för jag är trött ha en fortsatt bra kväll för det tänker jag ha och inte att förglömma god natt hemmet vi ses imorgon.
Föresten så fick jag en kommentar som gjorde mig glad,men du som var 17 år du får förlåta mig men jag vet inte hur man gör när man svarar,så när jag kommer på det så svarar jag,det är kul med kommentarer då ger det jag skriver något till någon annan inte bara egen terapi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0