Jenny

Jag är ju lite orolig att jag ska komma ut till ingenting efter behandlingen.

Det har ju hänt förr menar jag,för det här är min nittonde behandling och den här gången måste det hända något.

Det känns som någon form av panik som håller på att bita tag i mig,jag är 43 år och har inte råd att slösa bort mer tid i ett drogmissbruk,jag känner mig extra motiverad,men jag är ändå rädd och osäker.

Jag har ju ingen grund att stå på,inget att luta mig tillbaka på,jag vet helt enkelt inte hur det fungerar ute i det vanliga livet.

Jag har ingen lägenhet och min man sitter i fängelset till 2012 så jag ska klara mig utanför behandlingshemmet många år utan hans stöd och det värsta av allt,tänk om han inte vill sluta med det gamla livet,då kommer det in en massa nya val och jag vill absolut inte lämna honom,jag älskar ju honom så.

Det ordnar sig säger alla runt om kring mig,ja,det kanske det gör men man kan ju inte låta bli att tänka på det.

Jag har bestämt mig för att flytta ner till skåne för där har jag mina barn och dom är mitt allt,men det är ju också en ny start i ett nytt liv.

Jag vet att jag inte är ensam om att tänka så,alla som är här är ju ute efter en förändring,annars skulle dom ju inte vara här,men för mig känns det som ingen,jag menar ingen,verkligen tänker på dom stora konsekvenserna som blir efter en lyckad behandling och vad är egentligen en lyckad behandling?

Ja,det kom mycket tankar efter den här gruppen men det hör ju till behandlingsarbetet så jag delar det med er.

Nu ska vi iväg på shopping runda jag återkommer lite senare med litte nytt.